Fakta om linoljefärg från vår leverantör av linoljefärger
En linoljefärg består generellt av:
Linolja = bindemedel
Titandioxid = vitt pigment
Zinkoxid = hjälper linoljan att bilda färgfilm
Krita = fyllnadsmedel
Pigment = ger kulör
Linolja utvinns ur linfröet och finns i mängder med kvalitéer. Om man vill ha en hög kvalité som
garanterar livslängd utomhus skall man använda en raffinerad, riktigt kokt linolja.
Titandioxid utvinns ur en kristallin bergart vid namn Ilmenit (titanjärnoxid). Titandioxiden är ett vitt
pigment som gör linoljefärgen täckande.
Zinkoxiden förtvålar fettsyrorna i linoljan och genom att bilda zinktvålar hjälper den till att skapa en
stark färgfilm.
Krita utgörs av gamla snäckskal och är poröst varför det tar upp mycket linolja vilket hjälper till att
hålla färgen elastisk samtidigt som kritan fungerar som ballast så färgfilmen får rätt packning.
Pigmenten utgörs oftast av olika järnoxider som antingen tagits fram på syntetisk väg (rost +
bränning), eller genom att man slammat fram dem ur järnhaltig jord.
tillsatser
Till skillnad från moderna färger som är kraftigt utspädda, behöver man inte tillsätta något "extra" i
linoljefärg om man bygger färgen med bra råvaror och inte späder sönder den med lösningsmedel.
De tillsatser som kan förekomma i en linoljefärg är ofta få och utgörs då huvudsakligen av
förtjockningsmedel för att pigmenten inte skall sedimentera på botten vid lagring, samt torkmedel i
form av sickativ/metallsalter för att hjälpa färgen att genomhärda på rätt sätt.
lösningsmedel
Historiskt har man inte blandat linoljefärgen med lösningsmedel, och vid normala förhållanden är
detta inte heller nödvändigt.
Detta gör att linoljefärgen får en mycket hög torrhalt, och här är ett av huvudargumenten för
linoljefärg - väldigt lite dunstar - i stort sett allt man lägger på finns kvar och skyddar underlaget!
applicering
Under förutsättning att färgen inte görs för mager, är linoljebaserad snickerifärg generellt mycket
mer lättstruken än snabbtorkande moderna dito som ofta blir "korta" att stryka.
P g a oljans oxidationstorkande egenskaper skall färgen påföras tunt för att undvika att skinntork
uppstår. Detta görs bäst med en rund anstrykare som hjälper till att sträcka färgen.
Grundfärgen påförs till pormättnad, men övriga skikt skall sträckas ca 10 m²/liter.
Linoljefärgens sträckförmåga är generellt mycket bättre än andra färgtypers eftersom färgens
torrhalt är så hög, vilket innebär att man oftast klarar sig med en betydligt mindre mängd färg mot
vad andra färger kräver.
Ibland kan man dock se rekommendationer att linoljefärgen skall påföras så tunt att 1 liter räcker till
15-20 m², men eftersom färgfilmen då blir mycket tunn måste man kompensera med fler lager om
man skall få en acceptabel livslängd på det färdiga resultatet.
torktid
Linolja torkar bl.a. genom att ta upp syre ur luften i en oxidationsprocess.
Till skillnad från fabriksfärger som till största delen består av vatten eller t.ex. lacknafta där den
mesta torken består i att lösningsmedlet avdunstar snabbt, sker linoljans tork jämförelsevis ganska
långsamt eftersom det tar tid för färgen att genomhärda.
Men använder man en riktigt kokt linolja av bra kvalité, är den oftast övermålningsbar inom ett dygn
om de omgivande förutsättningarna är riktiga, vilket gör att det under normala förhållanden inte blir
någon större skillnad jämfört med fabriksfärger.
Den längre torktiden gör färgfilmen mer elastisk än motsvarande syntetiska oljefärger som ofta blir
hårdare och sprödare varför de lättare spjälkar vid belastning.
Linoljans längre torktid används ofta som argument för att inte måla med den, men det handla ju
oftast bara om planering. Vet man att färgen inte är övermålningsbar på 24 timmar kan man ju göra
något annat under tiden - jag tycker väldigt synd om den som tvingas att sitta och titta på färgen när
den torkar!
Eftersom det är själva påförandet av färgen som tar arbetstid ifråga, står sig linoljefärgen mycket bra
i konkurrensen eftersom den oftast är lättare och smidigare att stryka ut än motsvarande
fabriksfärger.
livslängd
Det är naturligtvis omöjligt att säga hur lång livslängd målningen kommer att få eftersom detta styrs
både av väder/vind, geografiskt läge, träkvalité, om underlaget är nytt eller gammalt, kulör,
utförandet och inte minst det rullande underhållet!
Men i nyproduktion och under förutsättning att arbetet utförs riktigt bör en syd- och västsida hålla 8-
15 år och en nord- och ostsida kanske 15-20 år.
Det viktigaste för att hålla ner underhållskostnaderna och öka livslängden är att hela tiden göra
småreparationer om/när det behövs och att spola av eller göra en mild tvätt med jämna mellanrum.
miljö
I jämförelse med "moderna" färger, som normalt innehåller 60-70% vatten eller andra typer av
lösningsmedel, belastar inte linoljefärg miljön alls på samma sätt och miljövinsterna blir därför
betydande.
Inte minst vid transporten av färgen eftersom allt man transporterar är färg och inte som vid
transport av moderna färger där 2/3 utgörs av sådant som dunstar bort vid målningen.
Om man inte späder ut linoljefärgen med lösningsmedel, avgår inget hälsovådligt från linoljefärg
under torkprocessen.
Detta innebär inte att färgen är luktlös, men enbart med hjälp av normal ventilation (1/2
rumsvolym/timma) blir nivåerna så låga att dom flesta inte känner någon större färglukt.
Förutom zinkoxiden ingår det normalt inga miljöbelastande pigment i linoljefärg eftersom den oftast
bryts med rena oljepastor och inte glykolbaserade syntetiska pastor såsom moderna färger.
Pigmentdelen utgörs huvudsakligen av olika järnoxider som inte är belastande för miljön, men
slutkundens färgval styr pigmentinnehållet.
Zinkoxiden är biocid och vattenförorenande i pulverform, men bildar zinktvålar med fettsyrorna i
linoljan och blir därmed ofarlig om man inte tillsätter för mycket så att det blir ett överskott som kan
fälla ut.
Men även med ett överskott på zink blir belastningen över tiden mer eller mindre försumbar om
färgen håller en god kvalité.
Titandioxiden är helt inert och ingår bl.a. i tandkräm för att den skall bli vit. Framställningsprocessen
är dock miljöbelastande vilket gör titandioxiden till ett (ur miljösynpunkt) oönskat pigment. Tyvärr
finns det idag inget annat vitt pigment som ersättning, varför detta är ett lika stort problem i alla
färgtyper.
Fyllnadsmedlet består huvudsakligen av krita som kommer från gamla skalbankar och därför inte har
någon miljöpåverkan.
Det vanligaste förtjockningsmedlet i linoljefärg är Bentonit som är en jordart bildad av sedimenterad
vulkanisk aska och lera. Förutom som förtjockare används Bentoniten även i kattströ och för att klara
vin.
Torkmedlen eller sickativen består av metallsalter som t.ex. Kalcium, Strontium, Kobolt, Mangan,
Sirkonium, etc.
De olika metallsalterna styr olika delar av torkprocessen och kan påverka yttork, genomhärdning, etc.
på olika sätt.
Normalt tillsätts ytterst små mängder av dessa metallsalter vilket gör att man sällan kommer upp i
mängder som påverkar klassningen av den färdiga färgen.
Men mängden sickativ som tillsätts är avhängigt av linoljans reaktivitet och en linolja med dåliga
torkegenskaper kräver mer sickativ än en som har goda sådana, varför man ur miljösynpunkt alltid
bör välja riktigt kokt linolja i en högre kvalité.
Blysickativet ger starka färgfilmer med god genomhärdning och är utan tvekan ett av de bästa
sickativen vid tillverkning av linoljefärg för utomhusbruk, men används idag i princip inte alls p g a
blyets giftklassning.
ekonomi
Med stigande råvarupriser för alla och därmed ett högre literpris på kvalitetsfärg skiljer det idag
ingenting mellan linoljefärg och moderna märkesvaror vad gäller literpris i enstaka förpackningar.
Däremot gör linoljefärgens höga torrhalt att den har en betydligt bättre sträckförmåga, vilket
påverkar totalkostnaden för inköp av färg.
I Beckers kundtidning "nya hem" nr. 3/2006 har man gjort en beräkning på vad det kostar att måla
om olika hustyper utvändigt med deras färgsystem (ej linoljefärg!), och den kan nog få gälla som
likare för de flesta märkesfabrikaten.
Man har utgått ifrån att färgen kostar i snitt ca. 140:-/liter och räcker till ca. 2,5 m² färdig yta.
Beroende på hustyp räknar man med att färgåtgången varierar och kostnaden hamnar då mellan 73:-
- 100:-/m².
Genomsnittet hamnar dock på ca. 86:-/m² (OBS! prisnivån gällde 2006 och priserna har INTE gått
ned!).
Linoljefärg av god kvalité ligger idag på mellan ca. 180:- - 250:-/liter.
Literpriset är betydligt högre än för den typ av färg som man räknat på i exemplet ovan, men då
linoljefärgen har betydligt bättre sträckförmåga blir inte kvadratmeterkostnaden större.
Beckers har i sitt exempel ovan beräknat färgkostnaden vid renoveringsmålning, men då behovet kan
variera väldigt mycket mellan olika hus bl.a. beroende på vad de målats med innan, har vi istället
räknat på vad det kostar att måla en ny obehandlad panel där alla behandlingarna måste utföras över
hela ytan.
I bassystemet ingår 1 ggr. grundfärg, 1 ggr. mellanfärg (2 ggr. på syd- och västsidan), samt 1 ggr.
färdigfärg.
Till ett radhus med 100 m² panel att måla går det då åt ca. 12-15 liter grund beroende på
virkeskvalité, 15 liter mellanfärg och 10 liter färdigfärg.
Med ett genomsnittligt literpris på 215:-/liter blir kostnaden totalt ca. 8600:- - det vill säga en
kostnad på 86:-/m²!
När man väljer färg bör man därför inte bara titta på literpriset, utan även på den beräknade
åtgången.
underhåll
Normalt rullande underhåll på en linoljefärgsmålad fasad består i avspolning eller lättare avtvättning
någon gång/år, samt fläckbättring om färgen spjälkat på fetved eller vid onormal fuktbelastning.
Linoljefärg släpper normalt inte från underlaget om man utfört grundarbetena riktigt och skött det
rullande underhållet, vilket innebär att man vid ommålning normalt inte behöver skrapa bort gammal
färg utan kan nöja sig med en avtvättning och ett lager ny färdigfärg.
Vid ommålning behövs normalt inte alla ytor målas om samtidigt, utan i första hand utsatta syd- och
västsidor. Övriga sidor kan klara sig med en avtvättning.
Det viktigaste för att hålla låga underhållskostnader är att hålla målningen ren, att inte måla om för
ofta, men reparera och måla om när det behövs.
WIBO FÄRG AB, Aröds ind.väg 17-19 417 05 Göteborg
Copyright 2018 © Wibo Färg AB
Lite historik om ytbehandling med färg.
Föredrag av Rolf Hanssen, Wibo Färg.
Ytbehandling med färger kan dateras tillbaka till ca 2000 år f.Kr. tack vare inskriptioner och bilder
i egyptiska gravkammare, såväl som i kinesiska tempel. Det är överraskande hur nära
dessa färger ändå ligger i jämförelse med våra färger 4000 år senare.
Examination av färgerna visar att kompositionen i första hand består av torkande oljor,
hartzer och jordpigment liknande nutidens. Trots att färgerna på den tiden huvudsakligen
ämnades för dekorationer, har samma färger idag både dekorativt och skyddande syfte.
Den första beskrivningen på torkande fernissa gjordes av en munk, Theosophulus
Presbyter, som levde på 1200-talet och tillverkade en fernissa liknande den vi använder
idag. De första användningsområdena var att man kokade hartz och linolja, som man sedan
fernissade armborst och pilbågar med. Från vapen till väggar är vägen lång och
krokig. Linoljefärg i bevarande syfte är ett senare tiders påfund. Till en början
målades "finare" trähus i färger som skulle på minna om rött eller gult
tegel. (T.ex. Herrgårdsgul) Att måla för att bevara fanns inte ens i fantasin: Trä
bevarade ju sig självt utan målning, även om det alltid blev grått med tiden.
I städerna målade man därför fasaderna som vätte mot gatan . Oftast använde man Falu
rödfärg, som var billig och lätt att få tag på. När man kommit på att linolja var
ett utmärkt bindemedel som torkade så småningom, började man även att måla i andra
kulörer.
De första vita färgerna gjordes av blyvitt. Blyvitt upptäcktes redan av de gamla
romarna, som fann, när folk blyförgiftats av att dricka surnat vin, att ett vitt pulver
bildades i botten på blybägare där vinet stått och surnat till ättika eller vinäger.
Zinkvitt kom inte i bruk förrän på mitten av 1800-talet och först då kunde man börja
måla husen i ljusare kulörer.
Vi har ju här i Sverige en hel massa trähus, 150-200 år gamla, som från början var
målade med linolja och blyvitt, för att senare målas om med linolja och zinkvitt.
I jämförelse med nya tiders moderna färger -där man i många fall fått byta panel
både en och två gånger under en tio-årsperiod p.g.a. röta- så har de
linoljefärgsmålade fasaderna stått i 150 år utan att byta en endaste planka!
Kanske hade man bättre virke på den tiden? Eller kan det bero på att vi har sämre
färger nuförtiden? Färger som är dåligt anpassade för underhåll och målning av
trä? Granträ och furuträ är ju likadant nu som förr.
Statistiskt sett måste därför en linoljefärgsbehandlad träfasad hålla bättre än en
träfasad målad efter moderna principer med alkyd eller akrylater.
Jag skall i mitt föredrag dock inte beröra skillnaderna mellan linoljefärg och moderna
färger, utan tala om linoljefärg utifrån hävdvunna kunskaper; om
linolje-färgstillverkning ur yrkesmannens synvinkel. I samband härmed låter jag en
målare -anställd hos oss på Wibo Färg- göra två typer av linoljefärg:
Den ena efter recept ur Riksantikvarie-ämbetets skrift (RAÄ): "Byggnadsmåleri med
traditionella färger."
Den andra efter recept som målare använde för att tillverka färgen fram till
1950-talet, innan färgindustrin övertog tillverkning och försäljning av målarfärger.
Skillnaden mellan dessa två typer av samma färg är enorm. Den
"ämbetsmannatillverkade" färgen bygger huvudsakligen på stora mängder
pigment och lacknafta, medan målarens linoljefärg bygger på ungefär lika delar kokt
linolja och pigment.
Nu är det så att alla fasadytor är inte lika: En ny fasad skiljer sig från en som
stått omålad några år, eller en som är mogen för ommålning. En sydsida är inte
lika utsatt som en norrsida, och likaså är ett hus på västkustens skärgård i behov
av tätare ommålnings- intervaller än ett hus i inlandet. Således är det nästan en
omöjlighet att göra en färg, eller en behandlingsanvisning, som passar alla typer av
husfasader.
Vi har som huvudregel:
Ändamålsenlig grundfärg är den viktigaste behandlingen.
Detta kan visas med en ganska enkel ekvation:
= grunderingens kvalitet.
där A=bindemedlets kvalitet, B=mängden bindemedel som upptas av virket, och C=
trävirkets kvalitet.
D.v.s. ju sämre virke ( C ) desto bättre bindemedel (A) och mängd (B) fordras.
Ju bättre virke, desto enklare bindemedel och mängd.
Exempel: För fet grundfärg på en nordsida, som inte torkas ut av sol och väder, kan
man tillsätta en mindre mängd terpentin till grundfärgen för att få bättre bett.
Detta avgörs av den som målar. Är virket mycket uttorkat fordras en fetare grund, och
större mängd olja, för att fylla upp det urtvättade träet.
Den färg som vi skall tillverka efter Riksantikvariens recept, ser ut som följer;
Utomhusfärg - basrecept
Vit linoljefärg ca 5 liter:
3,2 kg linolja (27%)
6,5 kg titandioxid (55,5%)
2,0 kg zinkvitt (17,1%)
Av någon oförklarlig anledning kan man byta ut TiO2 mot motsvarande mängd fältspat
eller bariumsulfat. Vilken typ av linolja som bör användas framgår ej. 11,7 kg av denna
färg ger en specifik vikt på 2,34 kg/lit., och skall användas oförtunnad vid
färdigmålning. Vid grundmålning spädes den med 30 vikts% lacknafta, och vid
mellanstrykning med 10-20% lacknafta.
Målarens recept
Vit linoljefärg ca 5 liter:
3,75 kg kokt linolja (50%)
3,75 kg zinkvitt pigment (50%)
7,5 kg av denna färg ger en spec. vikt på 1,5 kg/lit.
Pigmentet fördelas beroende på vilken kulör som är aktuell. Vid vita färger utbytes
ca 10% zinkvitt mot TiO2. Till starka kulörer, som svart, brun och röd m.fl., används
ca 10% zinkvitt, 30% kulört pigment och ca. 10% kalciumkarbonat (krita), men ingen TiO2.
OLJETAL
Då man tänker göra en färg för målning av ca. 100m2, beräknas ca.10 liter
linoljefärg. Först bestämmer man den specifika vikten, t.ex. 1,5kg/lit. = 15kg färg
fördelat på 7,5kg kokt linolja och 7,5kg pigment.
Nu är det så att varje pigment har ett visst behov av olja för dispergeringen. Således
har zinkvitt ett oljetal av ca 15-18%, TiO2 20-25% (beroende på kvalitet) och krita
ca.10-12% (beroende på kvalitet och finhetsgrad.)
Skall vi då göra en jämförelse mellan RAÄ:s färg och målarens, har vi förbrukat
följande mängder av linoljan för dispersion;
: av 6,5kg TiO2 x 25% =1,623kg linolja.
: och till zinkvitt 0,36 kg linolja.
Sammantaget sitter ca.60% av den totala oljemängden på pigmentet. Om man då tillsätter
30% lacknafta -för att grunda trävirket- så blir det 11,7kg x 30% =3,51kg lacknafta,
som har en spec. vikt på 0,78kg/lit., vilket gör att man ökar de ursprungliga 5
litrarna linolja med 4,5 liter lacknafta. Detta skall ställas mot 1,3 liter fri linolja.
Att till mellanstrykningsfärg tillsätta 20 vikts% lacknafta ger, med samma ekvation, 8
liter färg, varav 3 lit. är lacknafta. Hela bindemedelsmängden är 3,5 liter.
Kommentarer är överflödigt.
Målarens färg spädes med 4 delar Kokt Linolja för grundning av sågad granpanel till
25 liter grundfärg. Till hyvlad snickerifura kan man tillsätta 5-10% Balsamterpentin.
Volymtorrhalt
Båda dessa färger har som bas 100 % volymtorrhalt. RAÄ:s grundfärg får en
volymtorrhalt på 52 % då torrhalten i linolja + pigment fördelas på 9,5 liter i st. f.
5 liter.
Målarens färg har fortfarande 100 % volymtorrhalt efter spädning med 20 liter linolja.
Det ligger en stor fara i att ha för mycket pigment i färgen t. ex. som i RAÄ:s
linoljefärg, för utav de 52 %, som blir kvar då lacknaftan dunstat bort, består 71 %
av pigment.
Pigmentet i denna färg skulle räcka till c:a 60 liter linoljegrundfärg. Är det för
mycket pigment i grundfärgen lägger det sig på ytan och bildar ett fuktupptagande
skikt, som har en tendens till att spjälkas eftersom det uppstår ytspänningar när
ytfärgerna torkar.
Pigment har en dålig affinitet till hydrofila ämnen, t. ex. trä.
För målning med linoljefärger inomhus gäller samma tillvägagångssätt, dock får
lösningsmedel inte användas inomhus. Dessa kan utbytas mot vatten, eftersom det i dagens
teknik görs utmärkta emulgeringsmedel baserade på just linolja.
För blanka snickerifärger tillsättes en liten mängs standolja.
Några ord om linolja som bindemedel i färger:
Linolja är den viktigaste av de oljor som används i färgtillverkningen. Den görs på
frö från den växt som kallas oljelin - inte att förväxla med det lin som odlas för
fiber till vävnader m.m.
Kompositionen är en triglycerid, huvudsakligen bestående av omättade fettsyror. Om ni
examinerar glycerin, kan vi notera att tre kolatomer binder 5 väteatomer + 3 OH-grupper.
Var och en av dessa OH-grupper reagerar med en väte- eller syregrupp i fettsyran, vilket
resulterar i en neutralisations reaktion, varvid vatten avgår, och en triglycerid har
formats. Detta är själva linoljan, eller glycerol.
Varje glycerinmolekyl binder på detta vis en fettsyra, men inte nödvändigtvis samma
slags fettsyror. Vi har ju 4 olika fettsyror i linolja, varav c:a 5 % är mättade (s. k.
stearinsyror). Övriga 95% består då av omättade fettsyror, varav oleinsyra eller
oljesyra, utgör 15%, linolsyra ca. 45% och linolénsyra ca 35%.
Dessa omättade fettsyror har ett visst antal fria kolatomer, vilka gör att det uppstår
dubbel- bindningar som tar upp syre, vilket i sin tur gör att oljan torkar. Antalet fria
kolatomer mäts med jod, s.k. jodtal.
För att få reda på förtvålningstal och syratal mäter man mängden fria och bundna
fettsyror. Detta görs med någon form av alkali.
För att linolja skall kunna användas i färgtillverkningen fordras att man har ett
förtvålningstal på 190-195, samt ett syratal på 1-5. Då vet vi att oljan tål att
blandas med zinkvitt -(som är basiskt) för att kunna bilda den zinktvål som egentligen
är själva färg- filmen.
Den kallpressade linoljan får ett överskott av glycerin i förhållande till de fria
fettsyrorna, eftersom de stearinsyror som sitter i fröskalet inte följer med oljan vid
pressningen. Vid uppvärmning till 125'C samt föroxidering, får vi dessutom ett
underskott av fria fettsyror. Färgfilmen riskerar då att krakelera när den torkar
eftersom ytterligare vattenmolekyler och syre avgår vid torkprocessen.
Oljan bör därför, innan den föroxideras eller kokas, avslemmas och raffineras så att
överskottet av div. ämnen, t.ex. glycerin, försvinner.
Livslängden på en utomhusmålning är sålunda beroende dels av sammansättningen, dels
av kvaliteten på bindemedlet. En linolja, som skall användas för målning på utsatta
fasader, skall därför -enligt min uppfattning- varmpressas eller extraheras ur fröet.
Oljan bör sedan raffineras, ev. blekas, samt kokas i hög temp. (285-300'C) under en kort
period tillräcklig för att fettsyrorna skall bilda en glycerol utan tillsats av
tillskjutet syre. Denna förpolymerisation gör att oljan blir mer väder- och
vattenbeständig. Den får en låg ytspänning och viskositet, men ändå en hög
vätförmåga på pigmenten.
Fortsätter man att koka får man en s.k. "standolja", d.v.s. triglyceriderna
går samman i större agglomerat. Sådan olja har lägre penetrationsmöjlighet, varför
den i första hand används till att göra färger blankare.
EMULSIONSFÄRG
Om emulsionsfärg kan mycket sägas. En emulsion, som vi nyttjar dagligen, är mjölk.
Mjölk består av smörfett och vatten som bildar en vit vätska. Blandas vatten i linolja
bildas också en vit vätska -om än inte lika nyttig. Vatten kan tillföras till linolja
upp till 20% utan att emulsionen bryts men oljan tjocknar.
En enkel emulsionsfärg är vanlig limfärg som man tillsätter kokt linolja. För att
inte emulsionen ska brytas kan man tillsätta vanlig såpa, alt. natronlut eller ammoniak
i vattnet. Man kan ävenså blanda linolja i varm draglimlösning, och tillsätta en
vattenblandad kritlösning för att få en starkare limfärg. Istället för lim kan man
använda kasein och istället för linolja kan man ha hartzer av olika slag.
Latex och akrylaterfärger är ju i princip emulsionsfärger där akrylhartz användes som
bindemedel i utomhusfärger. Inomhus har vi oftast PVA färger.
Kraven på en emulsionsfärg för att den skall få räknas som hälso- och miljövänlig,
är i första hand att den är vattenbaserad, och att bindemedlet inte fordrar någon form
av lösningsmedel eller antimögelmedel.
Pigmenten kan huvudsakligen vara krita, om man använder hartzer som bindemedel, eftersom
krita ofta täcker i vattenfas, men inte i oljefas.
Även ägg kan användas, i t.ex. äggtempera.
Emulsionsfärg baserad på linolja kräver därför pigment av typ TiO2 alt. zinkvitt. En
emulsionsfärg skall, i motsatts till latex och akrylatfärger, inte bilda en
sammanhängande tät film, utan en mer öppen film p.g.a. att oljemängden är avpassad
för innertak och väggar, även sådana väggar där innestängd fukt kan finnas.
Avslutningsvis kan nämnas att färger inom bygg anses vara de mest osunda byggmaterialen
p.g.a. allt lösningsmedel man behöver i moderna färger.
Med återgång till traditionella färger, d.v.s. färger som tillverkades innan
färgindustrin tog över från målarna, så har vi kunnat konstatera att
byggarbetsplatserna blivit betydligt hälsosammare.
Lösningsmedlen kan bytas ut mot vatten som emulgens i olja.
Rolf Hansen,
Ref. DN Februari 1999
Nya rön visar att även vattenbaserade färger avdunstar kemikalier under lång tid
Efter en studie av torkförloppet med moderna vattenburna
färgsystem manar två forskare vid Arbets- och miljömedicin, Akademiska Sjukhuset i
Uppsala, till försiktighet. De menar att flera kemikalier avgår under färgens torktid
samt att detta sker under en längre tid än vad branchen hävdar. Det underlag man målar
på har stor betydelse för vilka ämnen som bildas och avgår. Starkt sugande material
tar upp betydligt mer färg och avger därför mer ämnen och dessutom under en längre
tid, ända upp till elva månader för t.ex gipsskiva. Det är lämpligt att planera
målning av t.ex sovrum under sommarhalvåret då rummet kanske inte behöver användas
eller då möjligheten till god luftväxling är bättre. Färgbranchen anser att två
veckor räcker om man vädrar ordentligt och stöder sig på tester gjorda av SP, Statens
provningsanstalt. De vattenburna färgerna har på senare år blivit avsevärt
bättre ur miljösynpunkt men en norsk studie visar att innehållsförteckningen i flera
fall inte stämmer med det verkliga innehållet i färgburken. Så kallade naturfärger
används ofta på fel plats och underlag än de är lämpade för. I utrymmen som utsätts
för fukt är det inte lämpligt att måla med färg som innehåller mycket föda för
mögel. Vid ett av seminarierna under Innemiljökonferensen i Sollentuna nyligen beskrevs
en studie i hur arbetsprestation och trivsel drastiskt sjönk när en 20 år gammal
begagnad golvmatta placerades i lokalen! Tog man bort mattan ökade arbetstakten med hela
6,5%
Golvmaterialen i byggnader svarar ofta för en ansenlig del av flyktiga organiska ämnen
(VOC = Volatile Organic Compound) och halterna är höga även efter många år.
VARUKORG | KASSA